... Sättet du ser på mig, sättet du pratar med mig.. Det bara lyser om dig att du tänker "vad har jag gjort för fel". Du är så besviken på mig, hur kunde jag bli som jag blivit?
- Du gör ju ingenting! Du tar inget ansvar! Du bara slöar och slappar!
Du har rätt... var besviken på mig bara, jag är lika besviken på mig själv. Jag är så besviken på mig själv att jag gråter mig till sömns många nätter. Jag gråter när du tittat på mig med den där blicken. Den där blicken som säger mer än tusen ord. Som säger att du misslyckats med mig. Du kan bara inte förstå varför jag är såhär.. Men vet du? Det kan inte jag heller! Jag har inte valt att må dåligt varje dag, flera timmar. Jag har inte valt att det ska vara jobbigt att stiga upp på morgonen för att det kommer en ny dag, och ännu jobbigare att sova. Jobbigt att veta att natten närmar sig. Jag ska vara ensam. När jag vaknar kommer ytterligare en dag, en dag av besvikelse. Du är besviken på mig, jag är besviken på mig, antagligen ALLA är besvikna på mig.. Vad fan ska jag göra då? Jag gör allt jag kan för att börja må bättre, det är inte så lätt!!! Det är inte lätt att må dåligt. Jag förstår att det inte är lätt för er heller, men jag gör det inte med flit. Jag skulle göra vad som helst för att vara frisk för att orka göra allt i hela världen. För att orka jaga min dröm....

Det värsta är att idag kom du in i mitt rum och var besviken och svor åt mig när jag var trött, ensam och ledsen. Helvete, du kan aldrig tänka själv fick jag höra. bland annat. Men vet du ens vad jag tänkte på? Jag hade, sedan jag vaknat, tänkt att jag skulle posta det där idag. När jag orkar stiga upp ska jag skriva på och posta det där!
Idag var min pappa besviken på mig, jag hade inte skrivit på och postat ett papper som jag fick i fredags...

Åååh vad jag är less på att bo hemma. Jag hoppas verkligen att  jag får den där lägenheten. Jag vill vara själv, helt ensam. Jag känner mig ensam, varför inte vara det fullt ut?
 
Jag är less på denna jävliga känsla som aldrig går ur kroppen, med lite tur kanske det blir bättre om jag får ett helt nytt liv. Ett liv helt ensam, med min katt som jag förhoppningsvis kan köpa.

Få gråta när jag vill, inga sura miner när jag inte orkar städa eller göra något under dagen, få vara ifred. Inte träffa en endaste människa på hela dagen. Ingen som behöver bry sig om mig... Eftersom att aldrig någon gjort det så kommer det inte kännas lika jobbigt att ingen gör det om det inte finns någon runt omkring som jag märker inte gör det. Det är jobbigt när man mår så dåligt att man inte orkar längre, men ingen förstår. Ingen ser. Ibland får man kommentaren: Men det syns att det är bättre nu... FAN vad jobbigt det är när de säger att det ser ut om att jag mår bättre när jag bara vill slita sönder hela min kropp. Då vet jag att den är tillbaka. MASKEN..

Klart att det är bättre än när det var som värst, men det är låångt ifrån bra.. Jobbigt att ingen förstår det. Ingen förstår att bara för att jag ser ut och är gladare än förut är jag inte GLAD. Jag mår inte bra, jag vet inte vad jag ska göra för att få människor att förstå det. Ingen i min familj förstår, och det är det viktigaste för mig...


Nä... Jag längtar bort härifrån...

Dammit. Ord, vad kan man säga? Jag orkar inte just nu! Jag orkar inte deala med detta. Inte bra, inte bra.. FAN.... Jag ska inte svära, dumma jag. SKAM. Jag har svurit alldeles för mycket nu. Nä, nu är det dags. LESS LESS LESS... NU!!!!

... det är vad jag är- Vad lever jag för?