Du kan inte ens se mina tårar... Inte höra paniken i min röst... Inte förstå...

Det är väl meningen att jag alltid ska må såhär. Det är tydligen den jag är.... hatar mig!

.. Jag tror inte du förstår... du vill väl inte förstå? Jag förstår inte, hela mitt liv har jag gått om kring och ----- -------- -------  -----,  men när jag plötsligt vågar, när jag lyssnar på mitt hjärta, på min ork, nej då ----------------------------------------!!!!!

Mörkret kretsar kring mig
Det tar ett fast tag om min strupe
Det tynger mig ned mot sängen
Finns ingen chans att ta sig upp

Mörkret skrattar åt mig
Skrattar när jag febrilt försöker andas
Skrattar när jag försöker sätta mig upp
Hånar mina ynkliga försök att trycka bort det

Mörkret har makten över mig
Det är mycket starkare än mig
Det håller fast allt på mig
Allt utom min högra hand

Mörkret ser inte vad jag gör
Det ser inte att jag sträcker mig mot knappen
Jag når den äntligen, trycker till
Lampan tänds

Mörkret släpper mig
Försvinner lika snabbt som ljusets hastighet
Det sista jag ser är mörkrets svans som försvinner ut i den mörka natten
Nu är det borta...

... ända tills lampan släcks igen...

... varför ska livet vara så hårt att leva?