Åååh vad jag är less på att bo hemma. Jag hoppas verkligen att  jag får den där lägenheten. Jag vill vara själv, helt ensam. Jag känner mig ensam, varför inte vara det fullt ut?
 
Jag är less på denna jävliga känsla som aldrig går ur kroppen, med lite tur kanske det blir bättre om jag får ett helt nytt liv. Ett liv helt ensam, med min katt som jag förhoppningsvis kan köpa.

Få gråta när jag vill, inga sura miner när jag inte orkar städa eller göra något under dagen, få vara ifred. Inte träffa en endaste människa på hela dagen. Ingen som behöver bry sig om mig... Eftersom att aldrig någon gjort det så kommer det inte kännas lika jobbigt att ingen gör det om det inte finns någon runt omkring som jag märker inte gör det. Det är jobbigt när man mår så dåligt att man inte orkar längre, men ingen förstår. Ingen ser. Ibland får man kommentaren: Men det syns att det är bättre nu... FAN vad jobbigt det är när de säger att det ser ut om att jag mår bättre när jag bara vill slita sönder hela min kropp. Då vet jag att den är tillbaka. MASKEN..

Klart att det är bättre än när det var som värst, men det är låångt ifrån bra.. Jobbigt att ingen förstår det. Ingen förstår att bara för att jag ser ut och är gladare än förut är jag inte GLAD. Jag mår inte bra, jag vet inte vad jag ska göra för att få människor att förstå det. Ingen i min familj förstår, och det är det viktigaste för mig...


Nä... Jag längtar bort härifrån...