lever i dimma
Dimman lägger sig över mig. Jag ser ingenting, den är tät, den är djup. Jag fumlar runt, försöker hitta ut, men dimman blir allt tätare. Ibland kan den lätta, men aldrig så mycket att jag ser vad som finns där. Jag önskar med hela mitt hjärta att dimman en dag lättar såpass mycket att jag ser ett slut, att jag kanske tillochmed kan gå i solsken. Jag är rädd, rädd att dimman är livslång. Rädd för att alltid behöva fumla runt utan att veta var och när dimman försvinner...
Kommentarer
Trackback
